Trotts mycket hemlighetsmakeri och motgångar i frieriplanerna, blev allt jävligt lyckat.
Vi har en gemensam stor countryartist (Brad Paisley) som favorit och när vi fick möjlighet att se honom lajv här i sverige var det givet....fria före spelningen och sen få Brad att överaska och dedikera låten Then (våran låt) till min flickvänn.
Efter mycket om och men fick jag kontakt med Brads fotograf Derek, som tyvär medelade att det nog skulle bli svårt, men att han kunde försöka få upp oss på scenen och att jag skulle få fria där.
Några timmar innan spelningen låter Derek meddela att det tyvär är ett no-go pga tight timeline.
Tankarna snurrar...vart..när...hur ska jag rädda det här nu när precis allt skitit sej?!
Kvällen rullar på, spelningen börjar och till slut kommer våran låt...ett sista hopp snurrar i min skalle...kanske kanske han ändå dedikerar låten...men nej.
Halvvägs in i låten känner jag mej lite småirriterad över att allt gått åt helvete, står och fingrar på ringen som ligger i fickan och bara känner...-vafan...nu eller aldrig..kör.
Så där, mitt i publikhavet, några meter framför scenen, inför över 11000 personer, går jag ner på knä och får ett ja. Ett visst publikt jubel uppstår och Brad uppfattar detta, avbryter låten mitt i en mening och utbrister -did you guys just do what i think you did?, jag svarar ja varpå han säger åt oss att komma upp på scenen och dansa en tryckare.
Att få kliva ut på scenen, nyförlovad, dansa vår första dans, medans vår gemensamma idol spelar vår sång, till publikens jubel och körsång, inför tusen och åter tusen personer som glädjs för våran skull...finns inga andra ord än helt obeskrivligt magiskt.
När allt misslyckat ändå blir sådär perfekt, eller sin min flickvänn beskrev det -det här händer inte. Det är bara sånt som bara händer på tv och film.